Sweet life

flowers-1-mockup_1024-lowres.jpg

Nyhet i studion, tavlan “Sweet Life” blev precis klar och letar ett kärleksfullt hem. Hon får hänga med på vernissagen den 16 juli för den som är nyfiken att se henne i verkligheten. Foton gör aldrig tavlor rättvisa. Färger, struktur och dess omfång förloras ganska omedelbart. Men den är sannerligen härlig att titta på. Det svåraste med att vara konstnär är nog att skiljas från sina skapelser, de är verkligen en del av en själv och en stort mått kärlek ligger bakom varje verk. Precis som det ska va med andra ord <3

Min första konstutställning!

Affischer_facebookinlägg-1200x6302.jpg

Detta är helt overkligt, men jag ska ha min första konstutställning i sommar. Är otroligt ödmjuk och tacksam inför detta, men också stolt och exalterad! Det känns som att det bara virvlar omkring känslor i kroppen. Loosgruvan ligger i byn där jag numera bor, belägen på en höjd med utsikt över Loos och sjön lite längre bort. Det står ett torp på gården, där de brukar ställa ut konst varje sommar, och jag är jätteglad över att de vill hänga min konst där i år. Torpet är utsmyckat så att man ska få uppleva hur det var att bo och arbeta där när gruvan var verksam, som en arbetarbostad. Det kanske kan vara ett trevligt utflyktsmål i sommar, om man är på bilsemester eller rör sig runt om i Sverige och just Hälsingeskogarna.

Tisdagen den 16 juli kl. 10 kommer jag ha vernissage och alla som vill komma förbi är välkomna. Det kommer bjudas på lite dryck och tilltugg. Utställningen innehåller 18 konstverk och det är en blandning av akrylmålningar och akvareller, några i bläck också. Många kan man se här på hemsidan men det finns en del som inte har lagts ut där än, och inför vernissagen så kommer jag lägga till några fler!

Ni är varmt välkomna att besöka "torpet” Pers vid Loosgruvan i sommar, öppet mellan kl.10–17 (stängt midsommarafton). Hoppas vi ses där!

Psykisk ohälsa och utmattningssyndrom

IMG_5605-sv-1.jpg

Jag är ung, har inga barn, har bara mig själv och två katter att tänka på. Kanske det var just därför som jag förnekade det så länge. Jag ansåg mig inte vara i någon riskzon. Det skulle ju dessutom bli bättre om jag bara sov lite mer, åt lite bättre, tränade mer regelbundet, kanske bytte jobb och umgicks mer med vänner och familj. Det var råden jag fick av läkarna. Gör några livsstilsförändringar så ska du se att du blir pigg igen. Det hjälpte inte att jag googlade mina symptom, enligt vårdguiden var jag på väg mot en utmattning, eller redan var utmattad, vet inte riktigt. Det var några symtom på listan som jag faktiskt inte hade, kanske det inte stämde ändå. Jag hittar säkert bara på, det blev ju faktiskt lite sena kvällar i helgen, det är nog därför jag är så trött. Men där står det att man ska söka hjälp tidigt för att förhindra att symtomen blir värre.

Nu när jag befinner mig i den så kallade “återhämtningsfasen” så kan jag konstatera, när jag blickar tillbaka, att jag med all säkerhet hade passerat “förstadiet” när jag sökte hjälp första gången. Eftersom läkarens rekommendationer inte gav någon som helst effekt, jag hade tagit mina trötta fötter och klivit in i den “akuta fasen”. Hur kunde det gå så långt, undrar jag och säkert ni. Jag minns att jag lämnade vårdcentralen gråtande, med en klump i halsen och en känsla av att inte blivit lyssnad på och därmed inte tagen på allvar. Mitt korta besök gick undan och på två snabba minuter fanns varken ord eller utrymme att försöka beskriva mina besvär för den jäktade läkaren. Receptet lydde “du kanske ska byta jobb och umgås mer med familj och vänner”. Sen när blodprovssvaren kom visade det resultat på en frisk kropp, så då återstod det väl inget mer än att prova läkarens expertråd.

När man befinner sig i en situation där man känner att något är fel, men du vet inte exakt vad, men du har dina aningar. Men dina misstankar blir bortviftad av de som säger sig veta, du litar på deras omdöme såklart och du fortsätter gå i en bubbla av förnekelse. Jag undrar hur det hade slutat om läkaren tog sig tid att lyssna på mig ordentligt. Vad är syftet med att söka hjälp i tid om inte ens en läkare vill ta sig tiden att ta reda på hur det faktiskt står till, speciellt om patienten uttrycker oro för psykisk ohälsa?

I hela mitt liv har jag varit en så kallad “duktig flicka” som gjort sitt allra bästa. Egentligen inget fel med att vara det, men i kombination med en sviktande självkänsla kan det bli tufft. Som i mitt fall, förutom att alltid ge hundra procent så gjorde jag det gärna på flera fronter. Ni vet “flera bollar i luften”-jonglören. Hade ofta projekt vid sidan av, oavsett om det var studierna, praktiken eller jobbet. Det var inget ovanligt för en ung och karriärshungrig tjej som såg effektivitet som konkurrenskraftig egenskap. Jag hade satt siktet på att lära mig allt om det grafiska yrket och reklambranschen, så att jag en dag kunde bli min egen. Det gav mig en enorm drivkraft och jag var beredd att satsa, fortsätta göra mitt allra bästa. Nya uppdrag och jobb sporrade mig hela tiden till att försöka bli ännu bättre och effektivisera ännu mer. Det var egentligen inget mig emot att flytta runt till olika spännande platser i landet, för kunskap och erfarenheter var jag beredd att satsa och gjorde vad som behövdes.

Mitt fokus blev jobb och till en början trivdes jag bra med det. Men efter en tid så börjar det tära. Jag levde för att jobba, inte jobba för att leva. Jag kom längre och längre bort ifrån saker som var viktiga för mig och mitt välmående, som att kunna träffa vänner och familj, ta sig tid åt fritidsintressen osv. Något som jag inte tänkte på så mycket då, men som tog mycket energi, var att till exempel lära känna en ny stad, nya kollegor, skaffa nytt boende samtidigt som jag skulle lära mig och prestera på nya jobb. När jag väl fick min första riktiga anställning som grafisk formgivare kunde jag inte bli annat än stolt, det var ett stort steg för mig och ett viktigt mål som jag äntligen hade uppnått. Men just därför kunde jag inte bara slappna av, nu behövde jag bevisa att jag hörde hemma där, bland de professionella. Jag ville inte ge arbetsgivaren någon anledning att ångra sitt beslut att anställa mig. Upp till bevis!

Först kom tröttheten smygande. Den visade sig främst på mornarna. Jag gick till jobbet trött och kom hem trött. Tiden spenderades mestadels i soffan, ork till annat fanns inte. Det blev inte bättre av att jag ofta drabbas av årstidsbunden nedstämdhet under den mörka tiden på året. Jäspadet var konstant. Jag tackade för den flexibla arbetstiden på jobbet, eftersom jag aldrig lyckades hålla en morgonrutin särskilt länge. Arbetet var inte tungt, men jag hade vid det här läget pressat mig själv hårt och länge. Alla är ju trött tänkte jag, på morgonen och efter jobbet är det naturligt att vara trött. Det ger nog med sig efter lite semester.

Men det fortsatte att kännas tyngre, kändes som jag aldrig någonsin var pigg. Jag började få svårt att planera, hade svårt att hålla koll på datum och månader, vaknade ofta kallsvettig mitt i natten. Jag sov oroligt och ytligt. Hade dåligt tålamod, bultande halsmandlar, tunga ögonlock, koncentrationssvårigheter och kände mig inte lika skarpsint längre. Jag googlade på om det är möjligt att förlora hjärnceller? Jag kom ofta på mig själv att sitta och stirra in i dataskärmen, visste inte hur mycket tid som passerat eller vad jag tänkt på. Jag skämdes över min trötthet, försökte hänga med i samtal och kläcka kreativa idéer. Medan de andra gick och tränade på lunchen eller spela biljard, då låg jag i ett tyst rum och vilade på soffan en halvtimme.

Hemma glömde jag bort om jag hade borstat tänderna, så var tvungen att känna på tandborsten ifall den var blöt eller inte. Jag började sätta i linserna på morgonen för att sedan ta ut dem igen, förlorade helt uppfattningen om det var morgon eller kväll. Jag minns att jag ville gråta när tröttheten blev övermäktig, jag var så trött att jag inte visste hur jag skulle orka utföra jobbet vissa dagar. Det läskiga är att inget av detta syntes utåt. Det var när jag började slå in fel bankkod på ICA och glömde bort kortkommandon på jobbet som jag kände att det var dags att kolla läget med kroppen och besökte vårdcentralen för mina besvär för första gången. Och redan här, med de symtomen jag hade, var det inte tydligt nog för mig att jag lyckats pressa mig till en utmattning. Det var något som dabbade andra, inte mig.

Som tidigare nämnt blev läkarens ord min lag. Jag bestämde mig för att införa lite socialt umgänge hemma i form av två katter, en dröm som jag länge haft. Eftersom jag bodde långt ifrån vänner och familj och ville inte ge upp jobbet eftersom jag trivdes så otroligt bra med kollegorna. Katterna lyfte livskvalitén, men fortfarande låg fokus främst på jobbet. Så jag gick ner i arbetstid, vilket förbättrade tillvaron lite men det verkade som att jag fortfarande saknade en viktig bit av pusslet. Så jag sa upp mig från mitt jobb, sökte mig norrut till en ny stad och kom närmare familj och vänner. Ett stort steg till ett bättre välmående och rikare liv utanför jobbet, tänkte jag.

Jag var taggad inför det nya jobbet, som stod inför stora förändringar och möjligheter till förbättringar. Men något jag inte visste var att jag skulle få en arbetsbelastning som tidigare fördelats på två tjänster. Den duktiga flickan inuti, som redan försökte hålla huvudet ovanför vattenytan, tog ny kraft och kavlade upp ärmarna i hopp om att kunna lotsa den stora atlantångaren in i hamn alldeles själv. Det fanns ingen logik kvar, det gick bara på utav farten. Jag höll ut och satte mitt hopp till att det skulle ske en förändring, få hjälp, att det skulle anställas en till. Men det hade inte spelat någon som helst roll, för jag var redan långt inne i den “akuta fasen”.

Jobbet krävde alltjämt all energi jag hade. Semestern kom som en efterlängtad bris och jag blev lite mer lik mig själv igen. Väl tillbaka på jobbet noterade en kollega att jag log mer än vanligt och hon berättade att hon upplevt mig som sorgsen och ensam. Det var jobbigt att höra, men det blev ett kvitto på hur jag verkligen hade mått och fortfarande mådde. Och det syntes utåt nu. Hon blev min spegel och det blev allt tydligare för mig att min livsstil fortfarande inte fungerade. Jag hade länge intalat mig själv att min trötthet och diverse andra symptom var ett normaltillstånd. Men bestämde mig för att kontrollera mina värden igen. Den här gången med hopp om att bli lyssnad på. Den nya läkaren var mer intresserad av fakta än känslor, vad åt jag, hur mycket tränade jag. Så nu skulle jag prova äta bättre och träna mer regelbundet. Jag lämnar vårdcentralen gråtandes. Blodproven såg bra ut den här gången också. Så jag började träna regelbundet, åt balanserat och hälsosamt under några månader, men med tiden blev mitt mående bara sämre.

Man kanske kan tycka att jag borde ha “fattat”, gjort mer, träffat fler läkare, efter så många år av extrem trötthet, vänner som varnat och den inre varningsklocka som ofta ljöd om att det nog kanske rörde sig om en utmattning trots att läkarna inte trodde det. Men jag tror att man förnekar, förtränger, ignorerar och hittar bortförklaringar så länge man kan, man väljer hellre att vara blind än att acceptera att man drabbats av något som psykisk ohälsa. För det är så tabubelagt och skamfullt. Det skruvade är att jag var säker på att det var en utmattning, men när läkare säger annat, då förblir du blind. Det är sjukt, men sant, att man ska ha turen att träffa på rätt läkare för att få den vård man behöver.

Träningen tog av den lilla energi jag hade kvar efter jobbet. Till slut började kroppen säga ifrån med större kraft, ett av kroppens vitalaste organ började strejka, magen och tarmfloran. Det blev ett tredje besök till vårdcentralen. Jag grät när jag förklarade mina besvär så gott jag kunde, och blev då äntligen lyssnad och trodd på. Det var inte förrän en tid in i sjukskrivningen som jag förstod att vissa saker som jag betraktade som normalt var ett symptom. På grund av tonvis med bortförklaringar blev jag van och kunde normalisera tillståndet.


Här är en lista över de symptom som jag upplevde genom min utmattning, dels för att ge en mer detaljerad bild, men kanske det är någon annan där ute som tvivlar på sina symtom, som inte borde göra det.

  • Tröttheten var det första jag kände. Jag kände mig energilös och utmattad, mentalt och fysiskt. Jag hade en extrem trötthet som inte gick att vila eller sova bort. Jag kunde sova hur mycket som helst. Var trött även om jag sovit länge och ostört flera nätter i rad. Svårt att behålla energi. Jag var en sil med tusen små hål där energi rann rakt igenom. Hade ett stort behov av att vila ofta, redan på vägen till jobbet i bilen gick ögonlocken ihop. Hade ofta känslan av blytunga ögonlock.

  • När jag gick promenader så behövde jag sätta mig ner och vila för att orka gå hela vägen.

  • Sömnen var ytlig/orolig, vakna lätt och kom aldrig riktigt ner i djup sömn.

  • Kändes som att hjärnan mist sin kvickhet. Inte lika skärpt. Tankarna gick trögt. Som att jag tappat hjärnceller.

  • Svårt att tänka en hel tanke fullt ut. Glömde bort vad jag skulle säga.

  • Hade svårt att följa med i samtal. Tappade lätt ord, tappade tråden när jag talade, hade svårt att hitta ord och formulera ord ibland.

  • Obehagligt tryck bakom höger öga. (Har förstått efteråt att det är tecken på migrän).

  • Svidande och torra ögon, framför allt efter att ha suttit framför skärmar.

  • Muntorrhet.

  • Vibrerande/pulserande/brusande/tryckande känsla i huvudet och öronen vid för mycket ljud. Kunde triggas av musik, för höga röster, fler än en som pratade, bullerljud etc.

  • Hade svårt att andas, speciellt vid insomning på kvällen i sängen. Tryck över bröstet.

  • Ont i leder, stel i rygg, axlar och nacke.

  • Mag- och tarmproblem. Svårt för kroppen att behålla maten och ta till sig näring. Diarréer, gaser, uppsvälld mage, magont, kissade oftare än vanligt.

  • Huvudvärk som går mellan spänning från nacken till migrän och ihärdigt dunkande.

  • Koncentrationssvårigheter. Ofokuserad och kunde bara fokusera korta stunder.

  • Försämrat minne, glömde saker lätt, hade svårt för tider och datum.

  • Sämre tidsuppfattning.

  • Stirrig och ofokuserad blick utan att veta vad jag tänkt på.

  • Blev snabbt skärmtrött i huvudet och ögonen.

  • Blev lätt irriterad på små saker, dåligt tålamod.

  • Nedstämdhet.

  • Återkommande känsla av att vara stressad och uppjagad.

  • Yrsel.

  • Ont i käkarna.

  • Extremt känslig för ljud och ljus.

  • Känsla av uppgivenhet.

  • Hade svårt att varva ner på kvällen.

  • Undvek att vara omgiven av folk, som att träffa kompisar eller hänga med arbetskamrater. Jag avbokade sociala sammanhang på grund av brist på ork och energi men också för att jag blev trött av stimmiga /högljudda miljöer. Undvek att lära känna nya människor.

  • Hade inte ro att kunna ta en fikarast.

  • Kändes som att tiden inte räckte till för både jobb, vila och fritid.

  • Kunde få öronbedövande hjärtklappning där det enda jag kände var mina hjärtslag som dunkade och pulserade i öronen, det gjorde att jag varken kunde tänka eller höra.

  • Fick bultande halsmandlar vid stress.

  • Rubbade menscykler.

  • Fick dåligt samvete och blev nedstämd för att jag inte orkade lika mycket som alla andra, både i jobbet men också privat. Som att ägna mig åt fritidssysslor, vänner och familj.

  • Jag gjorde förvirrade grejer som att gå ut med fel påse till sophuset, använda balsam istället för schampo, läsa fel i texter, parkera bilen på grannens p-ruta, plocka i och ur linser för att jag inte vet om det är morgon eller kväll, känna på tandborsten om den är blöt så jag vet om jag har borstat tänderna eller inte, kontrollera saker flera gånger för att jag inte litar på mig själv, glömma kortkommandon på datorn som jag använt varje dag i fler års tid, glömma koden till bankkortet, åka till fel postutlämningsställe, gråta hejdlöst över en vält kruka, komma för sent till en avtalad tid trots lappar och mobilpåminnelser, lämna kylskåpsdörren öppen, lägga saker på fel ställe etc.

  • Jäspade konstant. Skämdes över när det hände i möten på jobbet.

  • Åt gärna lunch själv på jobbet då jag inte orkade konversera med kollegorna.

  • Hade alltid mobilen på ljudlöst läge då jag blev stressad av notiser och ljud.

  • Ingen simultanförmåga.


Så länge som jag tvivlade på allt jag kände och hittade på bortförklaringar till, är fascinerande och uppseendeväckande. Tankarna blir så destruktiva att det är svårt att förklara. Du tänker att du kanske bara var vaken lite sent igår, det är därför du är trött. Du kanske borde röra på dig lite mer, du sitter ju alldeles för mycket hela dagarna på jobbet. Du kanske behöver äta lite bättre, lite nyttigare, mer regelbundet. Men på jobbet undrar de hur du mår och vännerna undrar varför du ställer in i sista minuten. Din fritid förminskas sakta men säkert till sömn på soffan. Du saknar din tidigare kreativitet, ditt engagemang. Du skäms för allt du inte gör. Du skäms för att du alltid är sen. Du känner dig lat och otillräcklig. Du glömmer bort, missar och kan inte koncentrera dig på en sak i taget. Du hinner inte reflektera mellan jobben, utan går direkt från ena till det andra. Du gör långa listor på allt som ska göras, för att inte glömma bort, minnas, prioritera, effektivisera. Du ägnar hela din fyra veckor långa semester åt att inte göra någonting. Du vilar och återhämtar dig, men känner dig lika utmattad som innan du gick på semester. Du tycker inte att du klarar någonting, hur kunde du tro att du skulle klara det här jobbet, så patetiskt, vad är det egentligen för mening med nånting längre?

Det blev inte bättre av att jag under de senaste två åren har förlorat många närstående, farmor, farfar, morfar, pappas sambo och två husdjur. Fick jag sörja ordentligt? Vet inte. Hade sådant fokus på att hålla mitt huvudet över vattenytan.

Jag skulle beskriva min tid som sjukskriven likt en berg-o-dalbana. Jag upplevde de ständiga besöken till läkaren för att få nya sjukintyg som stressande. Jag hade problem med att först förstå och acceptera min sjukskrivning och psykiska ohälsa, men med en blandning av lättnad över att bli tagen på allvar och lyssnad på. Jag tyckte jag behövde bevisa min psykiska ohälsa hela tiden, till nya läkare, till försäkringskassan, till min arbetsgivare och till mig själv. Det enda jag kände var att man måste vara frisk för att vara sjuk. Samhället krävde saker av mig som jag inte ska behöva ge i mitt tillstånd. Jag blev ännu mer trött än vad jag redan var på all byråkrati, regler, papper, ansvar. Jag gick i KBT på vårdcentralen och det gav enormt mycket i form av verktyg och någon att prata med. Där lärde jag mig att jobba på att inte vara effektiv, sätta gränser, vara snäll mot mig själv, lära mig dynamiken mellan att gasa och bromsa, mellan aktivitet och vila, lära mig lyssna på kroppens signaler, förstå mina triggers och förstå vikten av bra mat och sovrutiner osv.

Jag hade även lyckan att träffa en underbar kille en tid innan jag blev sjukskriven, som funnits där som ett fantastiskt stöd under hela min resa. Tacksamheten är obeskrivligt stor och jag är mycket friskare idag på grund av honom. Jag bodde i ett bostadsområde där hyresvärden utförde konstanta renoveringar, något som hade en stark negativ inverkan på min utmattning. Det dånade höga bullerljud under dygnets alla vakna timmar. Det förvärrade min situation och jag blev tvungen att lämna bostaden för att få lugn och ro. Jag hade turen att kunna fly till min mormor, min syster och min kille som bodde 20 mil därifrån. Jag tog katterna och drog när det blev outhärdligt.

Men kanske var det tack vare det som jag och min kille fick tid att vara med varandra, utforska möjligheten att bo ihop, och så blev det. Huset är beläget långt in i Hälsinglands djupare skogar, med djur på gården, skogen precis intill knuten och den otroligt friska luften. Där kunde jag slappna av och vila, i tryggheten av världens bästa människa som inte önskade något hellre än att jag skulle må bra och trivas. Så jag sa upp mig när sjukskrivningen började närma sig halvåret, eftersom jag visste att försäkringskassan skulle tvinga mig tillbaka i arbete, oavsett om jag var frisk eller inte. Tillfället kunde inte ha passat bättre att flytta ihop. Lägenheten sades upp och jag tog mitt pick och pack och flyttade ut i skogen.

Så på många vis blev utmattningen en biljett till en början på något nytt, något bättre. Ett nytt liv där jag får bestämma innehållet, som är anpassat efter mina begränsningar. Jag dras fortfarande med symptom, jag blir väldigt snabbt trött, fysiskt och mentalt. Det triggas av skärmtid, högljudda/stimmiga miljöer, för mycket folk eller bara när jag fokuserat på något för länge. Jag har fortfarande dåligt minne, har ibland svårt att hitta ord, har mobilen på ljudlöst, nästan obefintlig simultanförmåga, huvudvärk, stel i kroppen, tröga tankar och orkar inte lika mycket som förut. Men det går sakta åt det bättre.

Som jag ser på det så går vägen inte tillbaka, till den jag var förut, henne lämnar jag bakom mig. Den enda vägen som finns är framåt, starkare av erfarenheten och på väg mot nya mål och drömmar. Jag trivs väldigt bra med min tillvaro just nu och hoppas att mina naturliga talanger kommer bringa ljus, inspiration och glädje åt andra. För det finns inget annat jag hellre vill göra.

Tack för att du tog dig tid att läsa om min resa och jag hoppas att någon där ute kanske blir hjälpt utav det. Genom att dela med oss av våra erfarenheter kan vi hjälpa varandra, det är min fulla övertygelse.

Loos Björnen

20190518_115251.jpg

Har precis blivit färdig med ett konstuppdrag som jag fick av Skytteföreningen i Loos. De ville ha en tavla som vandringspris till deras skyttetävling som heter Björnramen. Uppdraget var ganska fritt förutom att det skulle vara med en björn på något sätt. Alltid roligt med fria tyglar. Efter lite inspirationsbilder så komponerade jag ihop en skiss där jag ville ha ett varmt ljussken som vid gryning eller skymning, det skulle ge en härlig kontrast, skapa ett fint djup och bli mer levande. Sen är jag lite svag för solstrålar och varmt ljus. Jag ville också att det skulle kännas som att björnen befann sig i svensk skog, vilket jag tyckte förstärktes med granriset från träden. Jag känner mig väldigt nöjd med resultatet.

Tavlan är nu signerad och ska skickas iväg till en ramverkstad. Kund blev nöjd och jag hoppas att pristagarna känner sig stolta över att få ha sitt namn på tavelramen. Tavlan i sin helhet ligger under akrylmålningar. Den är skapad ideellt.

Välkommen tillbaka

Hej och varmt välkommen hit igen efter ett mycket långt uppehåll. Jag är glad över att vara här igen, med återupplivat fokus till att skapa det jag älskar mest, konst och design. Den här sidan är skapad för att samla min konst och design online, ge andra möjligheten att ta del av mina alster och kunna erbjuda mina tjänster som grafisk formgivare. Ni som inte vet vem jag är och är nyfiken på att lära känna mig lite bättre kan läsa mer om mig under “Om” i menyn. Här under aktuellt kommer jag skriva om det senaste som händer, samt om viktiga ämnen som berör mig.

Trötthet

DSC_0356.jpg

Jag läste en gång att "trötthet inte längre är en känsla, det är en livsstil", och jag kunde inte låta bli att skratta sådär igenkännande, för det satte ord på mina känslor på ett så träffande sätt. Jag orkar inte hör mig själv säga "jag är trött" en gång till. Förutom tendensen till att låta tjatig så känns förklaringen bristfällig då den utelämnar känslan av att något etsat sig fast, eller tagit över. Ibland får jag för mig att jag skulle behöva sova ikapp några år för att bli en balanserad människa igen, men jag behöver egentligen inte mer sömn. Jag behöver mer balans och vila. Återhämtning.

Jag kan inte minnas när jag var pigg senast, kan jag ha varit 9 år? Jag kan tvinga mig själv till att bli mer allert för en stund, men med en risk av att kraschlanda lite senare. En sex timmars arbetsdag skulle inte hjälpa, mer att göra på mindre tid. Ibland får jag för mig att det är mig det är fel på som brister i orken. Men jag påminner mig själv om att jag täcker jobb som tidigare fördelats på två tjänster. Semestern väntar runt hörnet och den har aldrig varit så efterlängtad.

Inner Connection

background_linen_mockup_72.jpg

Min senaste tavla fick sig en härligt mäktig guldfärg. Visste inte vad jag skulle måla, hade en tid funderat på grön, men så började jag plocka guldfärger istället. Alltid spännande att måla slumpartat och kravlöst, man plockar upp en färg som känns rätt för stunden och låter tavlan växa fram. I många fall så inser jag inte förrän efteråt hur tavlan framhäver en känsla jag haft eller en tanke som snurrat i huvudet. Som om mitt undermedvetna styrt valen.

Döpte tavlan till Inner Connection. Ett passande namn som representerar det jag haft brist på under en längre tid. Har lagt all min energi och fokus på jobbet, velat prestera och göra ett bra jobb. Något som har lett till att jag åsidosatt relationen med mig själv. Lustig upptäckt för något som anser att en god relation till sig själv är nyckeln till goda relationer med andra. Vi kanske undermedvetet förespråkar visdom som vi främst behöver ta till oss själva.

Jag har under min semester haft tid att fundera mycket, på livet och hur jag verkligen mår. Med lite perspektiv på åren som varit är jag stolt över mina prestationer, men inser först nu vad de har kostat. Min tank har varit nära på tom väldigt länge och jag har inte gjort någon större ansats till att fylla på tanken med ny energi. Något som har lett till extrem trötthet, periodvis nedstämdhet och utmattningssymptom, något som läkare menar bara kan botas med en livsstilsförändring, "värdena är det ingenting fel på". Jag fick höra att jag kanske skulle fundera på att byta jobb, umgås mer med familj och vänner. Så jag införlivade en dröm och skaffade katter, vilket lyfte livskvalitén, men fortfarande låg fokus främst på jobbet. Så jag gick ner i arbetstid, vilket förbättrade tillvaron lite till. Men det verkade som att jag fortfarande saknade en viktig bit av pusslet. Så jag sa upp mig från mitt jobb, sökte mig norrut till en ny stad, kom närmare familjen och vännerna. Ett stort steg närmare ett bättre välmående och rikare liv utanför jobbet.

Blev oerhört taggad när jag började mitt nya jobb som stod inför stora förändringar och möjligheter till förbättringar. Det visade sig bli en utmaning, som alltjämt krävde all energi jag hade. Semestern kom som en efterlängtad bris och jag blev mer lik mig själv igen. Väl tillbaka på jobbet noterade en kollega att jag log mer än vanligt och att hon upplevt mig som sorgsen och ensam sen jag började jobba där. Det gjorde mig sorgsen men det blev ett kvitto på hur jag verkligen har mått och det blev allt tydligare för mig att min livsstil fortfarande var oförändrad.

Drömmer om att jobba mer kreativt med händerna igen, lite mindre tid med datorn som verktyg. Handlar väl bara om att våga kasta sig in i det okända och prova.

Blue serenity

Blue serenity

Det har hänt mycket sen sist jag skrev här. Tiden har sprungit iväg och jag har behövt prioriterat annat. Har hunnit med att flytta två gånger, hittat ett fint boende nära min syster. Jag och katterna trivs bra där. Jag har snart arbetat hela fyra månader på Högskolan (jösses, vad tiden går). Även sommaren har snart hunnit passera, swosh sa det. Fast jag är nyanställd så har jag haft tre veckors semester, kom som en skön bris och blåste liv i konstnärssjälen efter en tuff vår med mycket fokus på jobb.

Jag tog den berömda tummen ur arslet och laddade äntligen upp denna skönhet på Society6. Jag har döpt den till Blue Serenity, vilket jag tycker passar spot on. Älskar färgkombinationen!

Read More

Flytt norrut

Flytt norrut

Det känns overkligt att det här är min sista helg i Linköping. Samtidigt är det en välbekant känsla att lämna det trygga för något helt nytt. När jag först lämnade hemstaden för att göra praktik på en annan ort, hade jag aldrig kunnat föreställa mig den resa som väntade. Mitt största fokus har varit att ta mig hit, där jag är nu. I fyra år har jag kämpat för att göra karriär som grafisk formgivare. Jag är oerhört tacksam och glad att jag tog mitt ansvar att förändra mitt liv. Det har varit omtumlande och utmanande. Att ensam flytta till okända städer, nya boenden, nya arbetsplatser, kollegor och människor – det är läskigt. Men när jag valt att genomföra det även fast det varit läskigt, så har jag vuxit enormt och fått en annan inställning till livet. Jag har lärt mig att det viktigaste av allt är att ha roligt på vägen och inte ta livet på för stort allvar. Så jag känner mig taggad inför att börja mitt nya jobb som grafisk formgivare på Högskolan i Gävle. 

Kommer sakna lägenheten, staden, men framför allt människorna som är anledningen till att jag hållit mig kvar här. Nu är det bara en vecka kvar tills jag bor i kära Norrland igen, nära familj och vänner, havet och den fantastiska naturen längs kusten. Längtar tokigt mycket efter mina små lurvbollar som redan är där uppe.

Read More

Sneekpeak

Sneekpeak

Har flyttpackat lite i helgen, i brist på annat att göra. Nivet, sånt som man ändå aldrig riktigt använder, som böcker, brädspel, kontorsmaterial etc. Funderade över varför jag fortfarande äger DVD filmer!? De tar upp en hel låda i tv-bänken och används aldrig. Kanske det är dags att skänka bort dem. Saknar mina två små hårbollar, är så tomt här hemma. Men de har det nog väldigt bra hos mormor och morfar som är hemma nästintill hela dagarna.

Jag däremot passade på att plocka fram målargrejerna och har stökat ner ordentligt här hemma. Färg och penslar överallt — en kaosartad situation med två katter i hemmet, men nu är det fritt fram utan att behöva oroa sig för tassavtryck på målarduken. Har haft tre avlånga tavlor som stått och väntat på inspiration länge, har försökt göra något med dem flera gånger, men blir aldrig riktigt nöjd. Så jag hitta lite färginspiration och körde på med en till Buddha tavla, känns bra hittills. Blir bäst när man inte tänker så mycket, bättre att bara göra och se det växa fram utav sig själv. Det saknas något på den sista tavlan, fundera på att göra blommor i olika färger. Vi får se.

Read More

Norrsken

Norrsken

Försökte måla norrksen för ett tag sen. Inte det lättaste. Lyckades sabba just den här med det klassiska misstaget att måla över ett visst parti för många gånger så papperet tillslut luckras upp och lossnar. Lite bittert när man spenderat en del tid på att bara lyckas våtspänna papperet rätt. Man måste använda rätt tejp också. Har tittat på så många videos på nätet om hur man gör och alla gör olika. Så jag har helt enkelt fått prova mig fram och se vad som funkar.

Read More

Måla akvarell

Måla akvarell

Har börjat måla akvarell igen, en klurig målarteknik som kräver övning. Att jobba med vatten är så oförutsägbart, något jag känner igen från att ha målat en del med utspädd alrylfärg. Man blir inte riktigt säker på hur resultatet kommer bli. Ligger förstås lite spänning i det och kan ge oväntat häftiga resultat. Är himla kul när man väl börjar få grepp om hur man gör.

Read More

Glaserade och brukbara

Glaserade och brukbara

Hämtade mina skålar här om dagen och jag blev så glad över resultatet, de fick alla en blå/grön ton och älskar hur det kryper fram en rostig skiftning här och var, som om skålarna funnits i några sekel och blivit lite nött i kanterna. Skålen på bilden ovan blev jag nog mest förtjust i, kanske för att den är så behaglig att hålla i. 

Det är en häftig känsla att faktiskt använda något man själv har gjort. De känns ju helt klart mer värdefulla än de köpta IKEA-skålarna om jag säger så. Vore kul att skapa en alldeles unik serie till mig själv. Kanske får bli mitt framtidsprojekt. 

En har bruna prickar och är gjord av en lera med järnoxid som träder fram i sista bränningen i form av små prickar, den blev så otroligt fin! Älskar det rostiga uttrycket. Tanken på att få arbeta som keramiker får mitt hjärta att ta extra skutt.

Read More

Helgkurs i drejning

Helgkurs i drejning

När arbetet som grafisk formgivare inte riktigt stimulerar den kreativa ådran, när dagarna mest består av en endlös parad av årsredovisningar, investerarmemorandum, siffror och tabeller. Ja, då passar det utmärkt med en helgkurs i drejning. Att få arbeta med lera är stimulerande både för sinnet och kroppen. Att känna lera mellan fingrarna igen när skivan började snurra, framkallade både ett skratt och ett brett leende på mina läppar, genom kroppen gick ett glädjerus. Det var något därinne som vaknade ur en tung dvala, en välbekant känsla och ett kärt återseende, skaparglädjen var tillbaka!

Det är inte konstigt, jag menar, mina dagar består mest av att sitta stilla på en kontorsstol och med datorn som mitt första och främsta verktyg i skapandet så blir det lätt enformigt och tillslut slentrian, en själlös vana. Mina fingrar har klickat och skrollat sig fram genom skapandet. Ögonen fastklistrad på skärmen. Det gäller inte alla, men det bästa och kanske roligaste botemedlet för mig var att slänga allt vad elektronik heter åt sidan och börja leka med en lerklump.

Klicka på rubriken för att se fler bilder!

Read More

Tom Hardy

Tom Hardy

Jag köpte kinesiskt bläck för några veckor sedan då jag fick en fråga om att illustrera till en kund på jobbet. Han ville ha en viss stil och jag fick mersmak när jag tog fram akvarellfärgerna hemmavid för att fräscha upp mina akvarellkunskaper. Bläck fungerar superbra att använda som akvarell, man kan få till samma häftiga effekter och tunna ut den som en vanlig akvarellfärg. Tom Hardy, skådespelaren, fick bli modell för denna testrunda och jag blev jättenöjd med resultatet. Vill gärna måla mer men då kombinera med lite färg, det kan bli riktigt häftigt tror jag. Tom Hardy finns även på Society6. 

Read More

Jupiter

Jupiter

Här är den, Jupiter, tavlan som jag skrev om tidigare. Den kommer hänga ovanför en säng, därav det avlånga formatet. Den har nu skickats iväg till min vän i Stockholm. Det känns så overkligt när jag blivit klar med en tavla eftersom processen är så intensiv. Den här fick jag jobba om några gånger då jag inte blev nöjd med hur färgen slutligen torkade. Har hänt flera gånger att det är en annan tavla jag möts av på morgonen än den jag lämnade kvällen innan. Färgerna rör sig i flera timmar med den här tekniken. Men jag älskade färgkombon med svart, turkos, blå och limegrön. Känslan av ett universum växte fram ju mer jag jobbade med den, galet snyggt. Min vän blev nöjd och så glad att ha en unik tavla hemma!

Det är alltid svårt att skicka iväg sina alster som man slitit med och lagt ner sin själ på, men samtidigt fylls man med en rätt go känsla, den är svår att beskriva. Och vet ni!? Jag har fått två förfrågningar till nu! Så himla kul! Ibland känns det som att tiden inte räcker till, jag vill helst avsätta en hel dag till målandet så jag kan försvinna in i min bubbla. Funderar på att gå ner i arbetstid, kan det vara en lösning mån tro?

Read More

Söndagsmålar

Söndagsmålar

Fick en beställning på en tavla att ha ovanför sen säng, den är 40x120 cm så den passar att hänga liggande. Är ett format som jag aldrig arbetat på tidigare, här syns bara en liten detalj som jag verkligen gillar. Tekniken jag använder kräver mycket vatten och därför blir tavlan högst levande, det betyder att det är en lång torktid, så färgerna rör sig över tavlan under flera timmar. Imorgon när jag vaknar kommer det vara en helt annan tavla. Är därför svårt att kontrollera vad resultater blir, tråkigt att förlora vackra detaljer på så vis.

Read More

Färgstark Buddha

Färgstark Buddha

Den här tavlan påbörade jag i våras, med då hade jag tänkt mig ett annat motiv som jag inte blev så nöjd med. Efter att ha tittat lite på buddha tavlor innan jul så blev jag inspirerad att måla min egen, så jag dammade av min canvas och började måla över det gamla. Jag är vanligtvis inte så färgstark av mig när det kommer till kläder och inredning, då håller jag mig gärna till lugna, jordnära toner. Men däremot gillar jag att gå loss med färg på mina tavlor, gärna så knalliga som möjligt. Det är lite så mitt drömhem ser ut tror jag, omgiven av ljusa, varma, jordnära toner, gärna trä och vitt, mycket gröna växter och så bryta av med färgexplosioner. I just denna tavla gillar jag hur bakgrunden av min gamla tavla har fått bli detajer i det nya motivet. Dessa kommer fram i pannan och på läpparna. Ger en känsla av en galax. Lite som att vi alla bär på ett universum inom oss. Det gillar jag. 

Read More