Trötthet

DSC_0356.jpg

Jag läste en gång att "trötthet inte längre är en känsla, det är en livsstil", och jag kunde inte låta bli att skratta sådär igenkännande, för det satte ord på mina känslor på ett så träffande sätt. Jag orkar inte hör mig själv säga "jag är trött" en gång till. Förutom tendensen till att låta tjatig så känns förklaringen bristfällig då den utelämnar känslan av att något etsat sig fast, eller tagit över. Ibland får jag för mig att jag skulle behöva sova ikapp några år för att bli en balanserad människa igen, men jag behöver egentligen inte mer sömn. Jag behöver mer balans och vila. Återhämtning.

Jag kan inte minnas när jag var pigg senast, kan jag ha varit 9 år? Jag kan tvinga mig själv till att bli mer allert för en stund, men med en risk av att kraschlanda lite senare. En sex timmars arbetsdag skulle inte hjälpa, mer att göra på mindre tid. Ibland får jag för mig att det är mig det är fel på som brister i orken. Men jag påminner mig själv om att jag täcker jobb som tidigare fördelats på två tjänster. Semestern väntar runt hörnet och den har aldrig varit så efterlängtad.