Psykisk ohälsa och utmattningssyndrom

IMG_5605-sv-1.jpg

Jag är ung, har inga barn, har bara mig själv och två katter att tänka på. Kanske det var just därför som jag förnekade det så länge. Jag ansåg mig inte vara i någon riskzon. Det skulle ju dessutom bli bättre om jag bara sov lite mer, åt lite bättre, tränade mer regelbundet, kanske bytte jobb och umgicks mer med vänner och familj. Det var råden jag fick av läkarna. Gör några livsstilsförändringar så ska du se att du blir pigg igen. Det hjälpte inte att jag googlade mina symptom, enligt vårdguiden var jag på väg mot en utmattning, eller redan var utmattad, vet inte riktigt. Det var några symtom på listan som jag faktiskt inte hade, kanske det inte stämde ändå. Jag hittar säkert bara på, det blev ju faktiskt lite sena kvällar i helgen, det är nog därför jag är så trött. Men där står det att man ska söka hjälp tidigt för att förhindra att symtomen blir värre.

Nu när jag befinner mig i den så kallade “återhämtningsfasen” så kan jag konstatera, när jag blickar tillbaka, att jag med all säkerhet hade passerat “förstadiet” när jag sökte hjälp första gången. Eftersom läkarens rekommendationer inte gav någon som helst effekt, jag hade tagit mina trötta fötter och klivit in i den “akuta fasen”. Hur kunde det gå så långt, undrar jag och säkert ni. Jag minns att jag lämnade vårdcentralen gråtande, med en klump i halsen och en känsla av att inte blivit lyssnad på och därmed inte tagen på allvar. Mitt korta besök gick undan och på två snabba minuter fanns varken ord eller utrymme att försöka beskriva mina besvär för den jäktade läkaren. Receptet lydde “du kanske ska byta jobb och umgås mer med familj och vänner”. Sen när blodprovssvaren kom visade det resultat på en frisk kropp, så då återstod det väl inget mer än att prova läkarens expertråd.

När man befinner sig i en situation där man känner att något är fel, men du vet inte exakt vad, men du har dina aningar. Men dina misstankar blir bortviftad av de som säger sig veta, du litar på deras omdöme såklart och du fortsätter gå i en bubbla av förnekelse. Jag undrar hur det hade slutat om läkaren tog sig tid att lyssna på mig ordentligt. Vad är syftet med att söka hjälp i tid om inte ens en läkare vill ta sig tiden att ta reda på hur det faktiskt står till, speciellt om patienten uttrycker oro för psykisk ohälsa?

I hela mitt liv har jag varit en så kallad “duktig flicka” som gjort sitt allra bästa. Egentligen inget fel med att vara det, men i kombination med en sviktande självkänsla kan det bli tufft. Som i mitt fall, förutom att alltid ge hundra procent så gjorde jag det gärna på flera fronter. Ni vet “flera bollar i luften”-jonglören. Hade ofta projekt vid sidan av, oavsett om det var studierna, praktiken eller jobbet. Det var inget ovanligt för en ung och karriärshungrig tjej som såg effektivitet som konkurrenskraftig egenskap. Jag hade satt siktet på att lära mig allt om det grafiska yrket och reklambranschen, så att jag en dag kunde bli min egen. Det gav mig en enorm drivkraft och jag var beredd att satsa, fortsätta göra mitt allra bästa. Nya uppdrag och jobb sporrade mig hela tiden till att försöka bli ännu bättre och effektivisera ännu mer. Det var egentligen inget mig emot att flytta runt till olika spännande platser i landet, för kunskap och erfarenheter var jag beredd att satsa och gjorde vad som behövdes.

Mitt fokus blev jobb och till en början trivdes jag bra med det. Men efter en tid så börjar det tära. Jag levde för att jobba, inte jobba för att leva. Jag kom längre och längre bort ifrån saker som var viktiga för mig och mitt välmående, som att kunna träffa vänner och familj, ta sig tid åt fritidsintressen osv. Något som jag inte tänkte på så mycket då, men som tog mycket energi, var att till exempel lära känna en ny stad, nya kollegor, skaffa nytt boende samtidigt som jag skulle lära mig och prestera på nya jobb. När jag väl fick min första riktiga anställning som grafisk formgivare kunde jag inte bli annat än stolt, det var ett stort steg för mig och ett viktigt mål som jag äntligen hade uppnått. Men just därför kunde jag inte bara slappna av, nu behövde jag bevisa att jag hörde hemma där, bland de professionella. Jag ville inte ge arbetsgivaren någon anledning att ångra sitt beslut att anställa mig. Upp till bevis!

Först kom tröttheten smygande. Den visade sig främst på mornarna. Jag gick till jobbet trött och kom hem trött. Tiden spenderades mestadels i soffan, ork till annat fanns inte. Det blev inte bättre av att jag ofta drabbas av årstidsbunden nedstämdhet under den mörka tiden på året. Jäspadet var konstant. Jag tackade för den flexibla arbetstiden på jobbet, eftersom jag aldrig lyckades hålla en morgonrutin särskilt länge. Arbetet var inte tungt, men jag hade vid det här läget pressat mig själv hårt och länge. Alla är ju trött tänkte jag, på morgonen och efter jobbet är det naturligt att vara trött. Det ger nog med sig efter lite semester.

Men det fortsatte att kännas tyngre, kändes som jag aldrig någonsin var pigg. Jag började få svårt att planera, hade svårt att hålla koll på datum och månader, vaknade ofta kallsvettig mitt i natten. Jag sov oroligt och ytligt. Hade dåligt tålamod, bultande halsmandlar, tunga ögonlock, koncentrationssvårigheter och kände mig inte lika skarpsint längre. Jag googlade på om det är möjligt att förlora hjärnceller? Jag kom ofta på mig själv att sitta och stirra in i dataskärmen, visste inte hur mycket tid som passerat eller vad jag tänkt på. Jag skämdes över min trötthet, försökte hänga med i samtal och kläcka kreativa idéer. Medan de andra gick och tränade på lunchen eller spela biljard, då låg jag i ett tyst rum och vilade på soffan en halvtimme.

Hemma glömde jag bort om jag hade borstat tänderna, så var tvungen att känna på tandborsten ifall den var blöt eller inte. Jag började sätta i linserna på morgonen för att sedan ta ut dem igen, förlorade helt uppfattningen om det var morgon eller kväll. Jag minns att jag ville gråta när tröttheten blev övermäktig, jag var så trött att jag inte visste hur jag skulle orka utföra jobbet vissa dagar. Det läskiga är att inget av detta syntes utåt. Det var när jag började slå in fel bankkod på ICA och glömde bort kortkommandon på jobbet som jag kände att det var dags att kolla läget med kroppen och besökte vårdcentralen för mina besvär för första gången. Och redan här, med de symtomen jag hade, var det inte tydligt nog för mig att jag lyckats pressa mig till en utmattning. Det var något som dabbade andra, inte mig.

Som tidigare nämnt blev läkarens ord min lag. Jag bestämde mig för att införa lite socialt umgänge hemma i form av två katter, en dröm som jag länge haft. Eftersom jag bodde långt ifrån vänner och familj och ville inte ge upp jobbet eftersom jag trivdes så otroligt bra med kollegorna. Katterna lyfte livskvalitén, men fortfarande låg fokus främst på jobbet. Så jag gick ner i arbetstid, vilket förbättrade tillvaron lite men det verkade som att jag fortfarande saknade en viktig bit av pusslet. Så jag sa upp mig från mitt jobb, sökte mig norrut till en ny stad och kom närmare familj och vänner. Ett stort steg till ett bättre välmående och rikare liv utanför jobbet, tänkte jag.

Jag var taggad inför det nya jobbet, som stod inför stora förändringar och möjligheter till förbättringar. Men något jag inte visste var att jag skulle få en arbetsbelastning som tidigare fördelats på två tjänster. Den duktiga flickan inuti, som redan försökte hålla huvudet ovanför vattenytan, tog ny kraft och kavlade upp ärmarna i hopp om att kunna lotsa den stora atlantångaren in i hamn alldeles själv. Det fanns ingen logik kvar, det gick bara på utav farten. Jag höll ut och satte mitt hopp till att det skulle ske en förändring, få hjälp, att det skulle anställas en till. Men det hade inte spelat någon som helst roll, för jag var redan långt inne i den “akuta fasen”.

Jobbet krävde alltjämt all energi jag hade. Semestern kom som en efterlängtad bris och jag blev lite mer lik mig själv igen. Väl tillbaka på jobbet noterade en kollega att jag log mer än vanligt och hon berättade att hon upplevt mig som sorgsen och ensam. Det var jobbigt att höra, men det blev ett kvitto på hur jag verkligen hade mått och fortfarande mådde. Och det syntes utåt nu. Hon blev min spegel och det blev allt tydligare för mig att min livsstil fortfarande inte fungerade. Jag hade länge intalat mig själv att min trötthet och diverse andra symptom var ett normaltillstånd. Men bestämde mig för att kontrollera mina värden igen. Den här gången med hopp om att bli lyssnad på. Den nya läkaren var mer intresserad av fakta än känslor, vad åt jag, hur mycket tränade jag. Så nu skulle jag prova äta bättre och träna mer regelbundet. Jag lämnar vårdcentralen gråtandes. Blodproven såg bra ut den här gången också. Så jag började träna regelbundet, åt balanserat och hälsosamt under några månader, men med tiden blev mitt mående bara sämre.

Man kanske kan tycka att jag borde ha “fattat”, gjort mer, träffat fler läkare, efter så många år av extrem trötthet, vänner som varnat och den inre varningsklocka som ofta ljöd om att det nog kanske rörde sig om en utmattning trots att läkarna inte trodde det. Men jag tror att man förnekar, förtränger, ignorerar och hittar bortförklaringar så länge man kan, man väljer hellre att vara blind än att acceptera att man drabbats av något som psykisk ohälsa. För det är så tabubelagt och skamfullt. Det skruvade är att jag var säker på att det var en utmattning, men när läkare säger annat, då förblir du blind. Det är sjukt, men sant, att man ska ha turen att träffa på rätt läkare för att få den vård man behöver.

Träningen tog av den lilla energi jag hade kvar efter jobbet. Till slut började kroppen säga ifrån med större kraft, ett av kroppens vitalaste organ började strejka, magen och tarmfloran. Det blev ett tredje besök till vårdcentralen. Jag grät när jag förklarade mina besvär så gott jag kunde, och blev då äntligen lyssnad och trodd på. Det var inte förrän en tid in i sjukskrivningen som jag förstod att vissa saker som jag betraktade som normalt var ett symptom. På grund av tonvis med bortförklaringar blev jag van och kunde normalisera tillståndet.


Här är en lista över de symptom som jag upplevde genom min utmattning, dels för att ge en mer detaljerad bild, men kanske det är någon annan där ute som tvivlar på sina symtom, som inte borde göra det.

  • Tröttheten var det första jag kände. Jag kände mig energilös och utmattad, mentalt och fysiskt. Jag hade en extrem trötthet som inte gick att vila eller sova bort. Jag kunde sova hur mycket som helst. Var trött även om jag sovit länge och ostört flera nätter i rad. Svårt att behålla energi. Jag var en sil med tusen små hål där energi rann rakt igenom. Hade ett stort behov av att vila ofta, redan på vägen till jobbet i bilen gick ögonlocken ihop. Hade ofta känslan av blytunga ögonlock.

  • När jag gick promenader så behövde jag sätta mig ner och vila för att orka gå hela vägen.

  • Sömnen var ytlig/orolig, vakna lätt och kom aldrig riktigt ner i djup sömn.

  • Kändes som att hjärnan mist sin kvickhet. Inte lika skärpt. Tankarna gick trögt. Som att jag tappat hjärnceller.

  • Svårt att tänka en hel tanke fullt ut. Glömde bort vad jag skulle säga.

  • Hade svårt att följa med i samtal. Tappade lätt ord, tappade tråden när jag talade, hade svårt att hitta ord och formulera ord ibland.

  • Obehagligt tryck bakom höger öga. (Har förstått efteråt att det är tecken på migrän).

  • Svidande och torra ögon, framför allt efter att ha suttit framför skärmar.

  • Muntorrhet.

  • Vibrerande/pulserande/brusande/tryckande känsla i huvudet och öronen vid för mycket ljud. Kunde triggas av musik, för höga röster, fler än en som pratade, bullerljud etc.

  • Hade svårt att andas, speciellt vid insomning på kvällen i sängen. Tryck över bröstet.

  • Ont i leder, stel i rygg, axlar och nacke.

  • Mag- och tarmproblem. Svårt för kroppen att behålla maten och ta till sig näring. Diarréer, gaser, uppsvälld mage, magont, kissade oftare än vanligt.

  • Huvudvärk som går mellan spänning från nacken till migrän och ihärdigt dunkande.

  • Koncentrationssvårigheter. Ofokuserad och kunde bara fokusera korta stunder.

  • Försämrat minne, glömde saker lätt, hade svårt för tider och datum.

  • Sämre tidsuppfattning.

  • Stirrig och ofokuserad blick utan att veta vad jag tänkt på.

  • Blev snabbt skärmtrött i huvudet och ögonen.

  • Blev lätt irriterad på små saker, dåligt tålamod.

  • Nedstämdhet.

  • Återkommande känsla av att vara stressad och uppjagad.

  • Yrsel.

  • Ont i käkarna.

  • Extremt känslig för ljud och ljus.

  • Känsla av uppgivenhet.

  • Hade svårt att varva ner på kvällen.

  • Undvek att vara omgiven av folk, som att träffa kompisar eller hänga med arbetskamrater. Jag avbokade sociala sammanhang på grund av brist på ork och energi men också för att jag blev trött av stimmiga /högljudda miljöer. Undvek att lära känna nya människor.

  • Hade inte ro att kunna ta en fikarast.

  • Kändes som att tiden inte räckte till för både jobb, vila och fritid.

  • Kunde få öronbedövande hjärtklappning där det enda jag kände var mina hjärtslag som dunkade och pulserade i öronen, det gjorde att jag varken kunde tänka eller höra.

  • Fick bultande halsmandlar vid stress.

  • Rubbade menscykler.

  • Fick dåligt samvete och blev nedstämd för att jag inte orkade lika mycket som alla andra, både i jobbet men också privat. Som att ägna mig åt fritidssysslor, vänner och familj.

  • Jag gjorde förvirrade grejer som att gå ut med fel påse till sophuset, använda balsam istället för schampo, läsa fel i texter, parkera bilen på grannens p-ruta, plocka i och ur linser för att jag inte vet om det är morgon eller kväll, känna på tandborsten om den är blöt så jag vet om jag har borstat tänderna eller inte, kontrollera saker flera gånger för att jag inte litar på mig själv, glömma kortkommandon på datorn som jag använt varje dag i fler års tid, glömma koden till bankkortet, åka till fel postutlämningsställe, gråta hejdlöst över en vält kruka, komma för sent till en avtalad tid trots lappar och mobilpåminnelser, lämna kylskåpsdörren öppen, lägga saker på fel ställe etc.

  • Jäspade konstant. Skämdes över när det hände i möten på jobbet.

  • Åt gärna lunch själv på jobbet då jag inte orkade konversera med kollegorna.

  • Hade alltid mobilen på ljudlöst läge då jag blev stressad av notiser och ljud.

  • Ingen simultanförmåga.


Så länge som jag tvivlade på allt jag kände och hittade på bortförklaringar till, är fascinerande och uppseendeväckande. Tankarna blir så destruktiva att det är svårt att förklara. Du tänker att du kanske bara var vaken lite sent igår, det är därför du är trött. Du kanske borde röra på dig lite mer, du sitter ju alldeles för mycket hela dagarna på jobbet. Du kanske behöver äta lite bättre, lite nyttigare, mer regelbundet. Men på jobbet undrar de hur du mår och vännerna undrar varför du ställer in i sista minuten. Din fritid förminskas sakta men säkert till sömn på soffan. Du saknar din tidigare kreativitet, ditt engagemang. Du skäms för allt du inte gör. Du skäms för att du alltid är sen. Du känner dig lat och otillräcklig. Du glömmer bort, missar och kan inte koncentrera dig på en sak i taget. Du hinner inte reflektera mellan jobben, utan går direkt från ena till det andra. Du gör långa listor på allt som ska göras, för att inte glömma bort, minnas, prioritera, effektivisera. Du ägnar hela din fyra veckor långa semester åt att inte göra någonting. Du vilar och återhämtar dig, men känner dig lika utmattad som innan du gick på semester. Du tycker inte att du klarar någonting, hur kunde du tro att du skulle klara det här jobbet, så patetiskt, vad är det egentligen för mening med nånting längre?

Det blev inte bättre av att jag under de senaste två åren har förlorat många närstående, farmor, farfar, morfar, pappas sambo och två husdjur. Fick jag sörja ordentligt? Vet inte. Hade sådant fokus på att hålla mitt huvudet över vattenytan.

Jag skulle beskriva min tid som sjukskriven likt en berg-o-dalbana. Jag upplevde de ständiga besöken till läkaren för att få nya sjukintyg som stressande. Jag hade problem med att först förstå och acceptera min sjukskrivning och psykiska ohälsa, men med en blandning av lättnad över att bli tagen på allvar och lyssnad på. Jag tyckte jag behövde bevisa min psykiska ohälsa hela tiden, till nya läkare, till försäkringskassan, till min arbetsgivare och till mig själv. Det enda jag kände var att man måste vara frisk för att vara sjuk. Samhället krävde saker av mig som jag inte ska behöva ge i mitt tillstånd. Jag blev ännu mer trött än vad jag redan var på all byråkrati, regler, papper, ansvar. Jag gick i KBT på vårdcentralen och det gav enormt mycket i form av verktyg och någon att prata med. Där lärde jag mig att jobba på att inte vara effektiv, sätta gränser, vara snäll mot mig själv, lära mig dynamiken mellan att gasa och bromsa, mellan aktivitet och vila, lära mig lyssna på kroppens signaler, förstå mina triggers och förstå vikten av bra mat och sovrutiner osv.

Jag hade även lyckan att träffa en underbar kille en tid innan jag blev sjukskriven, som funnits där som ett fantastiskt stöd under hela min resa. Tacksamheten är obeskrivligt stor och jag är mycket friskare idag på grund av honom. Jag bodde i ett bostadsområde där hyresvärden utförde konstanta renoveringar, något som hade en stark negativ inverkan på min utmattning. Det dånade höga bullerljud under dygnets alla vakna timmar. Det förvärrade min situation och jag blev tvungen att lämna bostaden för att få lugn och ro. Jag hade turen att kunna fly till min mormor, min syster och min kille som bodde 20 mil därifrån. Jag tog katterna och drog när det blev outhärdligt.

Men kanske var det tack vare det som jag och min kille fick tid att vara med varandra, utforska möjligheten att bo ihop, och så blev det. Huset är beläget långt in i Hälsinglands djupare skogar, med djur på gården, skogen precis intill knuten och den otroligt friska luften. Där kunde jag slappna av och vila, i tryggheten av världens bästa människa som inte önskade något hellre än att jag skulle må bra och trivas. Så jag sa upp mig när sjukskrivningen började närma sig halvåret, eftersom jag visste att försäkringskassan skulle tvinga mig tillbaka i arbete, oavsett om jag var frisk eller inte. Tillfället kunde inte ha passat bättre att flytta ihop. Lägenheten sades upp och jag tog mitt pick och pack och flyttade ut i skogen.

Så på många vis blev utmattningen en biljett till en början på något nytt, något bättre. Ett nytt liv där jag får bestämma innehållet, som är anpassat efter mina begränsningar. Jag dras fortfarande med symptom, jag blir väldigt snabbt trött, fysiskt och mentalt. Det triggas av skärmtid, högljudda/stimmiga miljöer, för mycket folk eller bara när jag fokuserat på något för länge. Jag har fortfarande dåligt minne, har ibland svårt att hitta ord, har mobilen på ljudlöst, nästan obefintlig simultanförmåga, huvudvärk, stel i kroppen, tröga tankar och orkar inte lika mycket som förut. Men det går sakta åt det bättre.

Som jag ser på det så går vägen inte tillbaka, till den jag var förut, henne lämnar jag bakom mig. Den enda vägen som finns är framåt, starkare av erfarenheten och på väg mot nya mål och drömmar. Jag trivs väldigt bra med min tillvaro just nu och hoppas att mina naturliga talanger kommer bringa ljus, inspiration och glädje åt andra. För det finns inget annat jag hellre vill göra.

Tack för att du tog dig tid att läsa om min resa och jag hoppas att någon där ute kanske blir hjälpt utav det. Genom att dela med oss av våra erfarenheter kan vi hjälpa varandra, det är min fulla övertygelse.